En av våra döttrar födde en son. Vårt sjunde barnbarn.
Varje gång detta har skett är det ett under.
Inget får hända något av våra barnbarn. Ett näsblod är nästan en katastrof.
Vad skulle man inte göra för sina barnbarn?
De bygger vidare på våra och våra förföräldrars gener och gör att folk kan känna igen oss, långt efter att vi gått bort.
Hur mycket älskar vi inte våra egna barn?
Idag blev jag oerhört uppbragd över en fader som hämtade sin son på Vitsippans dagis. Hade jag haft möjlighet hade jag stoppat dig.
Jag vet att jag inte ska funka som någon polis, men om man låter sin son stå upp i baksätet, icke fastsatt och med halva kroppen utanför bilen, när pappa gasar och tutar, då har pappan tappat rollen som far, som trafikant, som samhällsmedborgare i ett land med nollvision i trafiken.
Jag hoppas du läser detta och jag hoppas du tar kontakt, förbannad eller ödmjuk. Du körde en Volvo och klockan var kring 16.00.
Bara du reagerar.
Föräldrar är sina barns största faror.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar