Varför verkar det som om "svenskar" som sysslar med kultur ( konst, teater, musik, författarskap, revy, keramik, mat och hantverk) ingen glömd, omfamnar invandring och därmed nya friska influenser i vår "svenska" vardag och de gamla industriliknande arbetande "svenskar" känner ett hot av flyende människor från andra länder.
Jag kan ha fel känsla, men SD verkar ha stort inflytande på verkstaden.
Om min tanke är relevant. Hur kommer detta sig?
Vad är vi i så fall rädda för?
Jag börjar bli gammal och sjuk och är oerhört glad över de nysvenska människor jag mött i vården. Vad skulle vi göra utan dem?
Hoppas jag bara inbillar mig, men känslan gör mig sjukare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar